Det var med tunga steg som jag tågade mot min senaste viktkontroll. Fullt medveten om att träningsdosen varit generande låg, plus att både hustrun och dottern genomgått en matlagningskurs där de lärt sig att laga Thai-mat enligt konstens alla regler. Jag har verkligen försökt att lägga band på mig när det gäller vårrullarna, och visst har jag trots allt lyckats få ihop ett och annat träningspass. Men långt ifrån så mycket som jag önskat. Dock blev jag positivt överraskad viktminskningen var i och för sig obefintlig, men det var även viktökningen :-)   alltså: 0 kilo, 0 hekto och 0 gram, jävlart exakt samma som föregående vägning. Nu kan man kanske undra vad som är positivt med ett 0-resultat. Det faktum att jag trots en väsentligt lägre dos av träning faktiskt klarar av att hålla vikten utan att egentligen fundera särskilt mycket på kosten måste ju betyda att jag faktiskt ändå lyckats lära mig något av min livsstilsförändring. Dessutom visade det sig att jag faktiskt avyttrat lite fläsk även om jag inte gått ner i vikt. Vågen menade nämligen att jag hade en gnutta mera muskler och där igenom en lägre fettprocent, och måttbandet ville också påstå att jag minsann blivit lite mera smärt om midjan :-) . 
Med detta menar jag nu inte att jag passerat målsnöret riktigt ännu, jag har nämligen en hel hink med späck som jag ska göra mig av med innan jag tycker att jag nått mitt mål med viktminskningen. 85 kilo känns nu som en rimlig gräns att dra. Där utöver har jag ambitioner att ytterligare förbättra konditionen med ett par kilowatt. Efter senaste viktkontrollen var motivationen på topp och jag var nu inställd på att lägga in en rejäl slutspurt inför det stundande slutet på detta projekt. För detta belönades jag genast med en rejäl förkylning. Snorig som en humla med pollenallergi och en ordentlig hosta satte genast käppar i hjulen för mina höga ambitioner. Dock har jag innan jag klubbades av förkylningen fått mig en träningspartner som är galen nog att springa med mig, Fia som för övrigt har betydligt bättre kondition än jag tog initiativet efter ett löfte som jag givit(i inte helt nyktert tillstånd) att ta en joggingrunda runt byn. Nåja tänkte jag.. “Har man lovat så har man”  Jag knöt på mig smärtingarna och knallade iväg för att möta upp min nyfunna träningspartner. Fia var laddad som ett paket C4 och sprättade iväg som en trimmad eu-moppe. Det är vid såna här tillfällen man tvingas till att revidera sin manlighet. Redan efter ett par hundra meter hade jag insett att det går alldeles åt h-vete för fort! Men vad gör man? Man kan ju inte gärna efte fem hundra meter börja jämra sig och gnälla om att man inte hinner med en tjej. Jag bet ihop och tänkte att jag ger mig aldrig! Efter ca halva den tilltänkta rundan stelnade benen och kändes ungefär som blyfyllda proteser. Här tvingas jag nu se mig oundvikligt besegrad av en kvinna(IGEN) :-) .  Fia sprätte vidare och avståndet ökade skata men säkert hela vägen in i mål. Vi kommer nog trots mina tillkortakommanden att genomföra flera träningspass, fast då kanke jag inte ger mig på att försöka hålla samma tempo hela vägen :-) . Förkylningen har nu släppt sitt järngrepp så nu tar jag upp kampen med isterbuken igen. Jag ämnar nämligen INTE ligga i vassen när jag solar mig på stranden i sommar ;-)